fredag 19 augusti 2016

Vår middagsgäst


Min jobbväska, här förvarar jag viktiga papper som jag bär fram och tillbaka till jobbet, små påsar med nödkost, reserv smink och en några månads magasin som jag nästan läst klart men inte riktigt kan släppa ifrån mig... Med jämna mellanrum rensar jag och byter ut en del av innehållet men det mesta åker ner igen. Jag är en släpare. En sådan som släpar omkring på alldeles för många bra att ha grejer. Men man vet aldrig när man måste koka sig en portion havregrynsgröt eller lusläsa ett gammalt nummer av en trädgårdstidning. Det gäller att vara förberedd och förberedd är mindre rädd. Jag är aldrig rädd (bara väldigt tungt packad). 


Så här ser middagarna ut hemma hos oss med en stor lurvig lite misstänksam katt på matbordet. Han är tydligt intresserad av vad vi äter men nöjer sig med att blänga på maten. Jag har alltid tyckt att husdjur SKA sitta på matbordet när man äter, det blir så mycket hemtrevligare då (såvida man inte har en stor golden retriver som husdjur) . Under min barndom var det kaniner, möss, undulater eller hamstrar som gjorde oss sällskap på matbordet. Inte samtidigt och förstås inte när mamma och pappa var med (såvida det inte var helg och de druckit lite vin). Mysigast var frukostarna jag delade med mina guldhamstrar, vi åt från varsin sida av filtallriken, små skära tassar som höll hårt i corn flakes och tuggade med imponerande hastighet. Om jag blir en ensam gammal gumma någon gång så ska jag skaffa mig en liten frukostkompis. Guldkant på ålderns höst.  

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Vad tycker du?